är ju hysterisk.

Rätt vad det är, så utbrister en hejdlös tsunami av blommor, och det är så fint att våra ögon går i spinn.

Så överväldigande vackert att vi blir yra i huvudet.

Insvepta i en oändlig rymd av vitt, och rosa, och ljus
letar vi fotfäste
och famlar efter en fast punkt.

Men plötsligt har alla bladen ramlat av.

Där står vi, förvirrade, och undrar vad som hände,
när ögonblicket har tagit slut.

Och vad det skulle vara bra för.

Så har vi missat stunden,
för att vi inte är med, eller
för att vi tänker på vad vi hoppas kanske kommer efteråt.

Precis som med en förälskelse.