Jag menar, det är ju alldeles tossigt;
det finns väl inget tillfälle i livet
när man är så lycklig
som när man är kär.

Det är inte kärleken som gör en olycklig.
Det är de praktiska omständigheterna.
De materiella, eller förståndsmässiga,
hindren för att leva ut känslan.
Eller bara insikten
att man plötsligt har så mycket att förlora.

Typiskt mänskligt,
att hänga upp sig på det praktiska.
Att söka trygghet,
fastän trygghet och lycka är så oförenliga.
Att se framåt,
när det som är verkligt viktigt
händer NU.

”Olyckligt kär” finns det inget som heter.